Lukten av fäktning
En hyllning till en sport som inte är som andra sporter
Jag tror det var något med lukten. Inte för att det luktade gott, långt ifrån. Snarare var det en däven lukt. Svett så klart, men också läder och stål. Och gamla kläder. Surt och fylligt på en gång.
Än idag när jag försöker förklara min fascination för fäktning återkommer jag till just lukten. Jag har aldrig känt en liknande lukt. Jag känner igen den på en mikrosekund när den finns där, men jag kan inte för mitt liv abstrahera den i mitt huvud som jag kan med kanel, sommarregn, min älskades nacke eller kall öl på en uteservering. Den är finstilt utan att vara undflyende. Uppenbar och stark utan att vara påträngande.
Och nu känner jag den igen, om än svagt. Jag sitter i ett grundligen luftkonditionerat pressrum i en liten förstad till Shanghai (alltså liten med kinesiska mått mätt, det vill säga sex och en halv miljoner invånare). Dörren står halvöppen och en liten bit bort ligger en av tävlingshallarna. Man hör skriken därifrån, gälla skrik, det är damernas florett som pågår. Om några timmar kommer de att vara lite grövre, med mer ilska än frustration: herrarnas värja. Imorgon, när herrarnas sabel inleds, kommer skriken att vara öronbedövande. Men hela tiden förnimmer man den, den där lukten.
Som jag minns det, var det en tidig höstdag 1987. Dörren till lokalen stod på vid gavel och därur flödade den sorts värme som bara varma kroppar i rörelse kan frambringa. Och så den där lukten.
Det var en lukt som sa mig någonting där och då. Den var så annorlunda, så apart från allt jag dittills mött i mitt trettonåriga liv, att jag instinktivt kände mig hemma. Det var som om den sa: här är du — som virrar runt i något sorts predepressivt tillstånd av konstant ångest och förvirring — välkommen. Det spelar ingen roll att du inte är … som dom andra. Jag inser att logiken inte är hundraprocentig: Kalle, 13, är på idrottsdag, går in i en halvskum källarlokal och känner en lukt som får honom att känna sig välkommen.
Men känslor är inte logik. Logik är inte känslor. Jag kände en konstig lukt, jag kände mig välkommen. Kontentan är i alla fall att något föddes då.
Det var idrottsdag. Man fick välja olika sporter. Jag valde fäktning för att det inte var som alla andra sporter. Bollar har alltid gjort mig förvirrad. Jag njuter inte speciellt mycket av att plåga mig själv tills det gör ont. Att utöva lagsport går på tvärs med i stort sett varenda fiber i min själ. Fäktning kändes som det minst förnedrande alternativet.
I grunden älskade jag ju sport. Jag älskar fortfarande sport. Jag älskar känslorna, dessa nästankänslor som tillåter oss emotionsfobiker att känna saker utan att det får någon som helst inverkan på vår vardag. Det finns glad och det finns sportglad. Det finns arg och det finns sportarg. Ledsen — sportledsen. Ångest — sportångest. Förnedring — sportförnedring. Och så vidare. Det är ett prefix som tillåter känslor som annars skulle få oöverskådliga konsekvenser för ens liv, och det vill man ju inte. Inte om man som jag, och de flesta män, är emotionsfobiker.
Så jag älskade sport, men hade aldrig känt mig sportig. Och jag ville förtvivlat gärna bli sportig, på något jävla sätt. Att vara bra på något fysiskt (inte uppsatser, historia, Stephen King eller Tolkien) är viktigt. I synnerhet för pojkar, inbillar jag mig. Det skänker en outtalad auktoritet i det heteronormativa omklädningsrum pojkar i de lägre tonåren ständigt befinner sig i. Där det finns lika outtalade gränser för vilken typ av fysisk kompetens som har ett värde. Hockey och fotboll, skyhögt värde. Foxtrot och balett, mindre än noll. Fäktning? Högst oklart.
Just denna limbo i sportens värdeskala (svärd = coolt, knästrumpor = inte coolt), var en del av det som attraherade mig. Det gjorde omgivningen osäker och eftersom jag saknade förmåga att göra dem rädda eller imponerade på riktigt, var osäkerhet en reaktion jag kunde ta tillvara på.
Vad som hände var att jag provade fäktning, tyckte det var kul, började träna på allvar och visade mig ha en hyfsad talang för det. 1990, som 16-åring, blev jag distriktsmästare i Stockholm. Det var min karriärs zenit.
Jag fortsatte gå till källarlokalen med den dävna lukten. Jag lärde mig marché, ripost, arret, rompé, degagé, engagé, sixt, octave, flêche, coupé och otaliga fler ord. Jag fick en högerarm som var dubbelt så stor som min vänsterarm. Jag fick små, cirkelrunda blåmärken på hela kroppen, enstaka rapp över bröstkorgen som gjorde ont på ett skönt sätt, mina vader och lår blev seniga och snabba och jag lärde mig att skrika ”HAAAPPA!” när jag satte den avgörande stöten vid 4–4.
Jag lärde mig fäktning. Jag lärde mig att älska fäktning. Jag älskar fortfarande fäktning.
Frågan är bara varför. Jag har fått den frågan många gånger. Vad är det som gör fäktning så roligt att man vill ägna en inte alls oförsvarlig del av ens fritid åt det? Varför offrar du en vecka av din semester för att åka till Kina (av alla ställen) för att stå i en steril idrottshall?
Min uppoffring är ju inte större än vilken knattetränare som helst, så jag tror man måste börja med den grundläggande insikten att idrott kan ha den här effekten på vissa människor. Idrottsvärlden vimlar av män och kvinnor som utan någon som helst yttre anledning ägnar timmar, dagar, veckor, månader åt saker som fotboll, ridning, konståkning, orientering, karate eller bugg. Alla tycker de att just deras sport är lite höjd över andra sporter. Lite svårare, med lite finare nyanser. Lite roligare eller mer avancerad. Et cetera. För varje sport finns det en uppsättning sådana argument. Naturligtvis så också med fäktning.
Oftast hör man uttrycket ”fysiskt schack”, alltså att det är lika taktiskt och teoretiskt som schack, bara det att det sker under fysisk press och på bråkdelar av sekunder. Det stämmer — fäktning är oerhört taktiskt och strategiskt, samtidigt som det är blixtsnabbt och betydligt mer fysiskt ansträngande än det ser ut vid en första anblick.
Andra uttryck som återkommer är ”raffinerad”, ”kamp” och ”traditionsrik”. De stämmer också. Vissa tycker att det är ”elegant” också, men alla som känt doften från insidan av en svettig mask vet att den odören negerar allt som ens tangerar elegans.
Men när jag står vid sidan av en av pisterna här i Wuxi, inser jag att det inte alls handlar om schack, traditioner eller elegans för mig. I min värld är fäktningens själva raison d’être något helt annat, något betydligt mer mångfacetterat än att det går att formulera i en mening.
Jag ser det i Ester Schreibers ögon sekunderna innan hon går in för att ta sig an det japanska underbarnet Yuka Ueno i sin första direktutslagningsmatch i detta VM. Jag hör det i Bartek Mancewicz extatiska skrik efter att ha vunnit en femtonstötarsmatch mot en lufsig uzbek i 128-tablån. Jag hör det i Emelie Mumms darrande röst efter förlusten med 15–8 mot en ryska.
Jag känner det i varenda förtvivlad protest från sabel- och florettfäktare när domslutet inte går deras väg. Sabelfäktaren Daryl Homer från USA står kvar på pisten och vägrar godta domarens beslut. Han argumenterar, gestikulerar. Hans tränare är lika upprörd. Det slutar med att Homer lämnar tävlingshallen efter att ha dängt sabeln i golvet.
Jag hör det i det lika uppgivna ”KURVA” från den tjeckiske värjfäktaren som kastar sina fyra vapen i golvet efter att ha åkt ut första dagen. Jag ser det i den italienske sabelfäktaren som diskret går ut innan tävlingen för att suga i sig en cigg; i den litauiske ledaren som märkbart berusad och med knäande gång lullar in i hotellhissen en eftermiddag. Jag hör det i tränarnas, lagkamraternas och publikens skrik på otalet språk: ryska, ungerska, koreanska, arabiska, franska, italienska, tyska, engelska, kinesiska. Och fler.
I allt detta finns en röd tråd, det förstår alla som läser det. Men hur formulerar man den? Bara ”känslor” räcker inte. Inte heller ”passion” eller ”dedikation” — det är för allmänt. Det är något mer, och det närmaste jag kommer är nog ”avvikande”. Fäktning är inte som andra sporter. Den avviker i nästan alla hänseenden: det är en kampsport där man inte får vidröra varandra. Den går så snabbt att det är näst intill omöjligt för ett otränat öga att följa med i en match med behållning. Det är en gammal, traditionsrik sport som använder sig av ganska avancerad teknik för bedömning. Och så vidare: avvikande alltihop, vilket är både en börda och en möjlighet.
För svensk elitfäktning har detta blivit en liten black om foten. När jag pratade med en tränare nyligen berättade han att många föräldrar anmäler sina barn till fäktning för att de är så hopplöst dåliga på alla annan sport. De tror att eftersom fäktning är så annorlunda, kanske det kan passa deras unge — som också är annorlunda (och behöver röra på sig).
”Alltså de kan knappt springa. De har suttit stilla hela livet och har ingen fysik, ingen koordination, ingen lust att röra på sig. Naturligtvis är de välkomna till klubben — det är alla — men jag kan inte bygga elitfäktare av såna barn”, säger tränaren, som av naturliga skäl vill vara anonym.
Han fortsätter:
”Att bli bra tekniskt tar tio år. Att lära sig taktik och det psykologiska spelet tar lika lång tid. För att få fram en elitfäktare behöver jag en atletiskt begåvad tioåring som är villig att träna hårt — och som dessutom har ett psyke som tål stryk.”
Just fäktpsyket är kanske det svåraste av allt. I VM faller favoriterna som furor: Pizzo, Heinzer, Novosjolov, Park Kyoungdoo och Fichera har alla fallit ifrån i herrarnas värja — långt, långt innan kvartsfinalerna. Några av dem är VM- och OS-mästare. Andra har vunnit stora Grand Prix-tävlingar. Men så är det i fäktning: en dålig dag och du åker ut. Marginalerna är små, det är grymt, det är skoningslöst. En fäktare måste tåla att bli förnedrad om och om igen, för att sedan utvärdera sin förnedring och vända den till sin fördel. Det är inte alla 15-åringar som har den förmågan, om man säger så.
Men just denna annorlundahet, detta avvikande väsen i sportens ofta konforma värld, är naturligtvis också en enorm tillgång. Det är inga problem att få barn och unga att börja fäkta, tvärtom är det ofta kö till klubbarnas nybörjarkurser (som sagt, svärd = coolt). Men den annorlunda sporten måste börja attrahera mer vanliga ungar — inte bara predepressiva trettonåringar som irrar sig in genom en dörr och känner en märklig lukt.
På pisten framför mig har en ung uzbek — Fayzulla Alimov — slagit publiken med häpnad och gått vidare till åttondelsfinal i värja. Han fäktar bländande tekniskt, hämtar upp ett underläge med tre stötar och kvitterar till slut till 14–14. När hans motståndare, ukrainaren Roman Svichkar, sätter den avgörande stöten och går vidare till kvartsfinal skriker Alimov ut sin frustration och sjunker sakta ned på knä, håller för ögonen och kväver en snyftning.
Upp mot läktaren stiger en lukt av svett, stål, läder och otvättade kläder: fäktning.
