När jag ville onanera med ett rivjärn
Om vad sport kan få oss att känna — och varför
Det var den 15 juni 2012. Sverige skulle möta England i fotbolls-EM i Ukraina. Vid förlust var Sverige ute ur turneringen. Vid lika hade vi en teoretisk chans att vara kvar. Vid vinst hade vi goda chanser att gå vidare.
Jag minns inte exakt var jag var någonstans eller om jag såg matchen ensam eller med vänner. Vad jag vet är att jag skrev följande på Twitter, strax efter matchens slut:
”Jag vill onanera med ett rivjärn. #em12se”
Då hade England gjort 3–2 och matchen var slut. Sverige var ute, och det fanns inte ens en matematisk chans att gå vidare. EM var över.
När jag bläddrar igenom gamla tweets inser jag hur svårbegripligt ett så starkt känslouttryck måste vara för någon som inte delar mitt idrottsintresse. Herregud, det är till och med svårt för mig att förstå. Så jag började fundera.
Varför ville jag — må vara bildligt, men ändå — onanera med ett rivjärn? För att svara på det tror jag man måste börja med några idrottsminnen.
I november 2009 fick jag stämbandsinflammation efter att AIK vunnit SM-guld. Jag satt på sunkpuben Fridhem i Stockholm med några AIK-bekanta och skrek, sjöng och vrålade mig genom 90 minuters emotionell tortyr. Efter det kunde jag knappt prata på en vecka. Mitt adamsäpple sved som om det var av eld. 2009 var samma år som mitt andra barn föddes, och graviditeten hade varit kantad med oro, ångest och rädsla. När AIK vann skrek jag ut en ångest och förvandlade den till en typ av glädje. Katarsis.
Härom dagen satt jag ensam på en lunchkrog. Folk runtomkring mig sneglade misstänksamt på mig efter att jag ljudligt slagit handen i bordet och mumlat ”helvetesjävlaskit”. Anledning? Jo, Pittsburgh Steelers missade ett field goal under en NFL-match.
Förtydligande: jag har ingen som helst relation till Pittsburgh. Jag känner ingen som bor där, jag har aldrig varit där. Jag vet faktiskt ingenting om Pittsburgh, mer än att deras lag ofta har samma färger som AIK.
När jag var sex år gammal, strax före vinter-OS i Lake Placid 1980, fick jag en leksaks-bob i present på min födelsedag. Jag blev överlycklig, pga Sverige 1980. Förmodligen peakade begreppet ”tristess” i Sverige någon gång mellan 1978 och 1982. Faktum är att den installation som illustrerar begreppet ”tristess” på Smithsonian Museum i Washington DC, föreställer just Södertälje år 1980.
Men i alla fall: Man kunde göra banor åt den i snön, och jag tävlade mot andra barn som också hade en bob. Jag minns känslan av avdomnade fingrar i blöta tumvantar som gräver snöbanor i mörkret på innergården. Knän våta av kramvarm snö och doften av blöta toppluvor.
Och jag minns att jag satt framför Sportnytt i den bruna, noppriga soffan i lägenheten på Kämpevägen i Ronna, när de plötsligt visade bilder från OS-tävlingen i bob. Då öppnades liksom en lucka i mitt sexåringshuvud, som gav mig tillgång till helt nya nivåer av fräsighet.
Dittills hade jag sett på vuxna människor, och därmed min egen framtid, som något fullständigt väsensskilt från mig. Jag åkte pulka, de diskade och rökte pipa. Jag tittade på halvsexprogrammet, de suckade framför Aktuellt. Jag tyckte om vingummin, de åt oliver och drack kaffe. Allt de gjorde var antingen tråkigt, äckligt eller fullkomligen obegripligt. Men det här! Vuxna män i tuffa kläder som åkte kälke nedför en isränna i över hundra kilometer i timmen!
Jag kunde inte tänka på annat, och förmodligen pratade jag inte om annat, för en dag blev jag väckt av min pappa mitt i natten (OS gick ju i USA) för att få se några minuter av finalen i fyrmannabob. Det jag minns mest är att jag fick vara uppe sent och att jag satt insvept i en filt i soffan.
VM 1994. Jag var 20 och hade flyttat in till stan. När Ravelli räddade den där straffen hängde jag och Jonas ut från ett fönster på femte våningen och skrek, bara skrek. Vi hörde andra som skrek, vi såg folk springa utmed Heleneborgsgatan. När vi gick ner till krogen på Hornsgatan var ölen gratis (detta har i och för sig Jonas inget minne av, men i mitt huvud var ölen gratis. Eller så var det nån som bjöd mig på en öl. Sak samma)
Åtta år efter att jag storögt sett på bob i OS hade vi flyttat till Vallentuna, en förort norr om Stockholm. Detta var 1988 och var man fjorton år så var kabel-tv en rejält jävla stor grej. När vi flyttade in i ett radhus med parabol på taket och jag febrilt rattade in kanaler på vår lilla TV (utan fjärrkontroll för ”så lata är vi faktiskt inte”) dök två sporter upp på den korniga skärmen. För det första wrestling, som jag tyckte var ganska underhållande men som inte riktigt uppfyllde mina krav på regler och struktur. För det andra amerikansk fotboll, som jag dittills bara hade sett skymta förbi i olika filmer och tv-serier. Det var färgglatt, händelserikt och inte minst amerikanskt. Amerikanskt på ett sådant där sätt som var illa ansett i Sverige på den tiden; ogenerat kommersiellt och underhållande. Ballonger! Lättklädda tjejer som hoppar och studsar! Stora jävla skydd och hårda tacklingar! Commercial breaks som en del av spelet!
Wow. Alltså bara wow.
Så när jag kom hem från skolan, under händelselösa söndagseftermiddagar och ekande tomma torsdagskvällar, satt jag sedan framför tv:n och listade ut reglerna. 1st & 10, ten yard penalty, two point conversion. Och så vidare. Jag lärde mig orden, reglerna och — i viss mån — taktiken. Det gav mig samma känsla som att lägga pussel eller lösa ett korsord. En känsla av att bemästra något, förstå det.
Tidigt 2000-tal. Bakfull i sängen i min etta på Söder. Min TV är en uråldrig, liten men tjock sak som glappar och ibland blir helt svart. Min bakfylla tillåter inga plötsliga rörelser, så när Eurosport visar sig sända VM i snooker passar det mig utmärkt.
Samma mekanism som när fjortonåringen började se amerikansk fotboll kickade in. Hur funkar det här? Varför gör de som de gör? Varför har de fluga? Hur räknar man poäng? Det blev en lågmäld tankenöt, som underlättades av att internet var uppfunnet.
Snooker var som idrottens indiepop: bitvis svårbegripligt men också förföriskt brittiskt. Brittisk på ett vänstertrafik/bangers’n’mash/vinäger på pommes frites-sätt. Folkligt och brett accepterat där, men hopplöst excentriskt för alla utanför de brittiska öarna.
Jag lärde mig spelarnas smeknamn. The Jester from Leicester! The Rocket! The Thunder from Down Under! The Wizard of Wishaw!
Om man inte tycker det är coola namn är man ju sjuk I huvet.
Slutligen: jag kliver in i en fönsterlös, svettdoftande lokal belägen i en tunnelbaneuppgång i Ropsten, strax utanför Stockholm. Året är 1987, jag är 13 år och fullständigt perplex inför tillvarons mysterier. Och jag hittar fäktningen — en utsträckt hand. Läs mer om den specifika kärlekshistorien här.
Jag lever med fäktning under mina formativa år, men slutar när livet kommer inklivandes i de sena tonåren. Kärleken, vännerna, konsten, livet.
Det går 25 år. Sedan är jag redo igen. Och jag kliver in genom samma dörr i Ropsten, känner samma doft och blir återigen helt jävla knockad av denna sport som är allt som är jag; individualitet, kreativitet, egensinnighet, ettrighet och känslor.
För fäktning utan känslor är som reggae utan jamaicaner; det funkar, men det är inte samma sak. Eller om man ska vara helt ärlig: idrott utan känslor är som reggae utan jamaicaner. Man kan försöka, man kan göra det bra, man kan göra det felfritt. Men det blir inte riktigt så bra som det skulle kunna vara.
Jag ser två spår i allt detta. Dels det emotionella spåret; minnena av glädje, ilska och sorg. Dels det smått autistiska intresset för regler och taktik. Viljan att förstå hur det fungerar, varför de gör som de gör. Det kan se ut som två helt separata spår, närmast oförenliga. Vad kan vara mer befriat från emotioner än en regelanalys?
Men ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag att det ena är en förutsättning för det andra. Jag är fascinerad av regelverken och analysen just därför att det är förutsättningen för att få känna saker som jag inte känt förut. Jag hade inte drämt handen i lunchbordet för att Steelers missade ett field goal om jag inte hade suttit framför TV:n i Vallentuna och räknat ut reglerna i amerikansk fotboll 1988. Jag hade inte kunnat uppleva euforin den där sommardagen 1994 om jag inte slaviskt följt sportsidor och sportsändningar.
Jag hade inte velat onanera med ett rivjärn om jag inte innerst inne hade hoppats att få uppleva euforin från 1994, när ölen var gratis och alla var glada, igen.
Förutsättningen för de känslorna är kunskapen om idrotten i fråga. Att nörda ned sig i regler och taktik för en obskyr idrott som snooker är att bygga upp ett potentiellt kapital för framtida emotioner. Man kan se det som en försäkring.
Vissa hävdar ju att idrott är kultur och jämställer en fotbollsmatch med ett musikstycke eller en teaterpjäs. Nog för att dålig teater är smärtsamt, men just formuleringen ”onanera med ett rivjärn” känns ändå förbehållen idrottens värld. Åtminstone som reaktion på en besvikelse (eller så har jag inte sett tillräckligt dålig teater).
Ytterligare andra hävdar att idrott är fullständigt löjeväckande. De fnyser åt ”elva män som jagar efter en boll” och avfärdar höjdhopparnas karriärer med formuleringen ”vuxna människor som hoppar över en pinne”. När fotbolls-VM är i full gång och fullständigt dominerar vartenda flöde och nyhetssändning, koketterar de med att med spelat yrvaken min säga ”va, är det VM i fotboll? Det visste jag inte”. Naturligtvis vet de det, de vill bara en gång för alla poängtera för hela sin omvärld att de anser sport vara oviktigt.
Men grejen är ju att de faktiskt har rätt. Sub specie aeternitatis spelar ingen idrott någon som helst roll — men det gör heller inte Mahlers symfonier, Shakespeare, ”I väntan på Godot”, Junior Brielles nya singel eller någon bok som någonsin skrivits. Ur evighetens synvinkel är det enda som spelar roll att vi inte dör, och kanske förökar oss. Och att våra barn i sådana fall överlever tillräckligt länge för att föröka sig. Kokkonst — överflödigt. Mode — helt onödigt. Stilistisk briljans och korrekt grammatik — ett fullständigt slöseri med tid. Och så vidare. Ingenting förutom våra geners vandring till nästa generation är egentligen av värde.
Min poäng är att spörsmålet om huruvida idrott är mer eller mindre viktigt än … textilkonst och postmodernistisk lyrik, är helt ointressant. Idrott är jättejätteviktigt för vissa, och helt betydelselöst för andra. Vi får bara acceptera det.
Om man vill, kan man ju göra tankeexprimentet att bryta ned all mänsklig verksamhet i sina beståndsdelar och sedan beskriva det med gnällbältesdialekt och ett fnysande.
”Klä ut sig och fjanta sig på en scen” (teater).
”Hitta på en massa sagor och skriva ned dem” (litteratur).
”Sälja halvfärdiga möbler” (driva Ikea).
”Gå där och påta i leran och bli skitig” (vara bonde).
”Prata strunt och försöka få andra att ändra sig” (vara politiker).
”Torka andra ungars snor” (förskolelärare).
”Ligga där och skruva ihop en massa rör” (rörmokare).
Och så vidare. All mänsklig verksamhet kan reduceras till ett föraktfullt fnysande om man så vill.
Själv är jag — vilket väl framgått vid det här laget — ganska så ordentligt idrottsintresserad.
Det finns nog inte en sport som är tillräckligt obskyr för att jag ska anse att den inte är värd en timme eller två. Jag har suttit framför en sändning med den näst intill apoplektiskt händelselösa sporten bowls (engelsmän i vit cardigan som rullar träklot; en mild fläkt av 1800-talets koloniala tristess upphöjd till tävlingsidrott).
Eller kabaddi, en uråldrig indisk variant på kull. Spelarna i det försvarande laget håller händer och anfallaren mumlar en ramsa (”kabaddi, kabaddi, kabaddi, kabaddi”) eftersom man bara får anfalla så länge som ett andetag varar. Jo, det finns, jag hittar inte på. Och ja, jag var som uppslukad av denna sport i flera timmar när den sändes under Asian Games för några år sedan. Det kan till och med ha hänt att jag aktivt sökt upp klassiska kabaddi-matcher på Youtube.
Snooker? Jajamensan, som sagt. Jag blir hypnotiskt intresserad framåt vårkanten varje år, när VM avgörs i Sheffield (alltid i Sheffield). Har jag undersökt möjligheten att åka dit för att se VM-finalen live? You bet. Tar VM-finalen ofta tre dagar att spela? Oh, ja.
Man kan kalla detta för ett slöseri med tid. Men jag väljer att tänka på det som en utökad form av empati.
Att uppskatta idrott handlar till mångt och mycket om spegling. Att instinktivt leva sig in i vad idrottaren presterar. Hur svårt det är, hur underbart det måste vara att lyckas och hur frustrerande det måste vara att misslyckas, missa med en centimeter med en sekund kvar och snubbla på mållinjen.
Det är därför jag kan sjunka ned i femtimmars snooker-sejour. Jag har insett hur svårt det är att med precision träffa bollen rätt, så den sänker rätt boll och placerar sig helt rätt inför nästa stöt. Jag förstår vad Mark ”the Jester from Leicester” Selbys knutna näve betyder; hur mycket han tränat, vilken skicklighet som ligger bakom. Man kan faktiskt se det som en form av empati, som de utan sportintresse saknar. Jag blir idrottarna, jag känner med dem, mot dem och för dem. Jag har alltid ansett att de som helt avfärdar sport har ett lätt psykopatiskt drag: ser ni inte hur de lider, hur de kämpar, vad de är kapabla till? De gör det för oss! Hur kan det inte engagera er?
Så när min son av en slump börjar träna amerikansk fotboll, tar det i runda slängar två veckor innan jag fullständigt omfamnat årets NFL-säsong, samt valt ett favoritlag. Det valdes efter den högst vetenskapliga formeln ”vilket lag har samma färger som AIK och verkar vara ungefär lika illa omtyckta?”. Alltså blev det Pittsburgh Steelers, och med andra ord avskyr jag nu New England Patriots lika passionerat som jag avskyr Hammarby eller Djurgården.
Det går så lätt. Det är som att ta på sig en skön gammal överrock. Man bara hänger den på sig, sedan är man varm och skön och skyddad från omvärlden.
För de här känslorna — eller emotioner, som min psykologvän Rikard skulle kalla dem — är ju inte riktiga känslor. Man kan sätta prefixet ”sport” framför dem, så ser man dem för vad de egentligen är; spökkänslor. Känslor som poserar som riktiga känslor, men som i själva verket är konstgjorda.
För oss emotionsfobiker är det här en fantastisk möjlighet. I stället för att vara ledsna och tala om sorg på riktigt, kan vi uttrycka sorgen genom att beklaga oss över förlusten eller den felaktiga straffen. Istället för att vara arga på riktigt, kan vi skrika ”tjockis!” till domaren på tv-skärmen. Tyvärr blir vi inte heller glada på riktigt när den eller de vi för tillfället engagerar oss i vinner. Vi blir inte glada, vi blir sportglada, vilket innebär att vi någonstans innerst inne känner att det finns en djupare nivå av glädje. Alltså går vi glatt vidare till nästa potentiella lösning — det kan vara cricket, vattenpolo, motorcross eller gång.
På senare år engagerat mig i Svenska Fäktförbundet. Jag har genom åren tillskansat mig en och annan kompetens som de har nytta av och jag känner en ganska så stor tillfredsställelse vid tanken på att få ge tillbaka något litet till den idrott som gett mig så mycket.
Precis på samma sätt som fascinationen för att räkna ut regler, taktik och ta reda på fakta om obskyra idrotter har varit ett slags garanti för att få uppleva idrottsemotioner, är mitt engagemang i fäktförbundet en investering i framtida sportkänslor. När jag skriver det här är jag Polen för att bevittna JVM, och imorgon ska de svenska värjfäktarna gå in på pisten (det heter så). Jag är redan barnsligt förväntansfull, och allra mest vill jag skrika högt, högt efter en avgörande stöt.
Jag kommer inte att onanera med ett rivjärn om det inte går vår väg imorgon. Jag vill tro att jag mognat sedan dess. Men jag kommer att skrika. Kanske kommer mitt adamsäpple återigen att svida som av eld. Kanske kommer jag att drämma näven i ett bord, kanske kommer jag att tycka att en domare är en idiot.
Så låt dem komma. Låt dem falla. Låt sportkänslorna dansa.
/Kalle Dixelius
kalle.dixelus@gmail.com
Fotnot: om man går in på Svenska Fäktförbundets Facebooksida kan man höra mig skrika som allra mest under matchen mot Kazakstan (daterad till den 14 april 2019). Jag står precis bakom kameran.
