Skrivandet och jag — ett slags kärlekshistoria
Jag vet faktiskt inte exakt när jag började tycka att det var kul att skriva. Förmodligen var det någon gång i mellanstadiet, när man skulle skriva uppsats i skolan. Jag minns att jag älskade tidningen Svenska Mad och försökte kopiera deras respektlösa, galna serier, fast i textform. Troligen var resultatet blandat.
Men jag minns att jag redan då njöt i fulla drag av känslan av att vara inne i en text. Att känna hur orden flöt fram ur pennan, hur jag bestämde över texten som en allsmäktig gud och hur det liksom gick av sig självt. Som om det egentligen inte var jag som styrde, utan något annat, något utanför mig.
Jag fick beröm för min påhittighet, att jag stavade bra och att jag använde ganska avancerade ord. Det som är roligt är lätt och det som lätt vill man göra om och om igen. Och det som man gör om och om igen — det blir man bra på. Det är samma positiva rundgång som samtliga idrottstalanger kan vittna om: när träningen är genuint rolig är det lättare att träna, vilket gör att man blir bra.
Men varför tyckte jag att det var roligt? För att jag är funtad så, antar jag. Jag har testat tanken att det skulle ha något att göra med mitt talfel (jag stammar). Men jag tror inte det har haft så stor inverkan egentligen. Möjligen på marginalen: det är snäppet mer tillfredsställande att skriva när man har svårt att utrycka sig muntligt. Men det finns ju gott om stammare som inte gillar att skriva. Och fullkomligen briljanta skribenter som som inte stammar.
Jag tog med mig den här känslan upp i åldrarna — via stapplande litterära försök i tonåren som jag tack och lov har lyckats tappa bort — och landade till slut i den bestämda uppfattningen att jag skulle bli journalist. Det var alltså ingen ädel instinkt om att sätta dit myglande politiker eller avslöja orättvisor som styrde mig ditåt. Snarare gjorde jag en avvägning och insåg att det verkade som att det var det mest realistiska alternativet om man ville livnära sig på att skriva.
Sagt och gjort: på darrande, sjuttonåriga ben knackade jag på hos vår granne, som var chefredaktör för den lokala, gratisutdelade tidningen Vallentuna Veckoblad. När vi skulle ha en praktikvecka på gymnasiet fick jag praktisera där.
Min första dag fick jag i uppdrag att skriva en artikel som den pågående influensaepidemin och hur den påverkat skola och förskola. Jag tog det på mycket stort allvar och jag minns hur mitt hjärta slog som en kolibris medan han läste texten jag hade gett till honom på en diskett.
– Hm, sa han. Det här var bra. Jag ändrar en liten grej i ingressen, men annars tar vi den som den är. Bra jobbat. Här är nästa knäck.
Jag var i himlen. Det jag skrev blev tryckt, med mitt namn under artiklarna. Efter ett tag fick jag något slags mer fast praktik och arbetade mer eller mindre som reporter. Jag fick en egen krönika — Ung Nu — och tyckte att livet lekte.
Så när samma chefredaktör var med och startade tidningen Metro, som delades ut gratis i tunnelbanan och på bussarna i Stockholm, följde jag med. Jag hoppade in på vikariat, jobbade som kvällsreporter och redigerade. Jag lärde mig massor.
Jag sökte och kom in på JMK, även kallad journalisthögskolan. Jag fick vikariat och frilansuppdrag som musikkritiker för DN Kultur. Jag tröttnade på det och frilansade för andra. Jag gjord ett år på Aftonbladet som debattredaktör och hatade det. Jag gjorde frilansresor till Ryssland, Fiji, Cooköarna, USA och andra ställen. Så småningom fick jag ett fast jobb, som reporter på nyhetsbyrån TT Spektra.
Men någonting hade börjat skava i mig. Jag gillade jobbet, kollegorna, jargongen, tempot och allt sånt. Men varför hade jag sökt mig till journalistiken från början? För att skriva. Gjorde jag det? Jo, det är klart. Jag skrev ju artiklar. Men själva skrivandet var en ganska liten del av jobbet. Det mesta gick åt till möten, research, restid, att vänta på att intervjupersonen skulle komma till ett hotellrum eller på att presskonferensen skulle börja.
På kvällar och helger började jag skriva en roman. Bara för att fylla det där hålet i mig, som uppstår när jag inte får skriva tillräckligt mycket.
Droppen kom när jag för fjärde elle femte året i rad var utsänd för att bevaka presskonferensen där årets sommarpratare presenteras. Jag kom på mig själv med att klaga högljutt över att bullarna var torra. Då insåg jag att jag måste byta bana — oavsett hur många böcker jag skrev på kvällarna.
Sagt och gjort. Jag fick av en ren slump ett vikariat som PR-ansvarig på tv-kanalen Discovery Channels svenska kontor. Det var hektiskt, lärorikt, bitvis lite chockartat men mestadels väldigt kul. Framför allt introducerades jag för ett nytt sätt skriva: nämligen utan byline.
Som journalist och författare skriver du ju alltid under dina artiklar med ditt namn. Du måste stå för det du skriver. På gott och ont: det gör dig ansvarig för texten. Men det innebär också att du blir försiktig. Man vill ju inte göra bort sig!
Men när jag skrev annonstexter, inbjudningar, pressmeddelanden och programbeskrivningar på Discovery Channel kände jag en överraskande frihet. Ingen vet ju att det är jag som skriver det här. Jag kan använda ord jag aldrig skulle använt annars. Jag kan låta sådär pruttigt corporate, flåshurtigt klämkäck eller sockersött inställsam. Det spelar ingen roll — för ingen arg eller besviken läsare kommer att höra av sig.
Det var en enorm befrielse. De nästföljande åren rörde jag mig helt och hållet i den genren. Vi kan kalla det för ett slags PR-aktig copywriting. På engelska heter det väl ”pen for hire”, vilket jag tycker är ett bra uttryck. Jag fick anställning på en liknande tv-kanal och hade liknande arbetsuppgifter. Jag arbetade på PR-byrå och blev till slut min egen.
Jag njuter fortfarande av att sälja min penna till företag. Det kan röra sig om allt från debattartiklar till rapporter, inlägg i sociala medier, uppdragsböcker, pressmeddelanden, interna tonalitetsdokument — med mera, med mera. Jag älskar den rent stilistiska utmaningen att göra en stelbent, knastertorr text till en läsvärd artikel. Jag älskar att sätta tänderna i ett för mig okänt ämne och producera text om det. Jag älskar att faktiskt göra nytta för de företag som anlitar mig.
Men under flera år har en tanke pyrt i mig: jag borde inte behövas egentligen. Varför skrivs alla de här alldeles för långa, snustorra texterna när det är så enkelt att göra dem bra istället? Varför sitter intelligenta, verbala och framgångsrika män och kvinnor och våndas över något så enkelt som en kort text om senaste konferensen? Borde det inte behövas någon form av utbildning i … tja, vardagsskrivande?
När jag var anställd, skickades jag regelbundet iväg på konferenser, kurser och fortbildningar. Ibland var det rent plågsamt, som när hela företaget skulle dansa något slags hiphopdans för att visualisera våra vinstmål. Ibland extremt matnyttigt, som när vi fick lära oss att verkligen ta tillvara på den kreativa processen i en grupp. Oftast var det någonstans mittemellan.
Men det handlade aldrig om att skriva. Aldrig. Jag vädrade tanken någon gång, men möttes av totalt oförstående ansikten. Skriva? Finns väl ingen hos oss som inte kan skriva?
Så jag lät det bero. Men jag kunde inte släppa det, och när jag några år senare var konsult på en PR-byrå, väckte jag återigen liv i tanken. Att lära anställda och chefer att snabbare, enklare och med mindre ångest ta sig an kontorsvardagens alla texter borde vara något som inte bara höjer välbefinnandet utan också ökar produktiviteten. Men återigen möttes jag av oförstående. PR handlar inte om att lära folk att skriva, ju! Dessutom är det betydligt mer lönsamt att få betalt för att skriva saker åt kunder, än att lära dem att skriva. Det blir att bita den hand som föder en.
Så när jag efter några år började driva min eget företag, insåg jag att stunden var kommen. Jag började erbjuda föreläsningar gratis på LinkedIn och märkte att det fanns ett behov. Jag kontaktade ett företag som paketerade, marknadsförde och sålde utbildningar för företag och de nappade. Jag körde kursen några gånger, men insåg till slut att jag hade gått fel: jag är ju inte lärare. Jag är skribent och författare. Jag ska gräva där jag står, det vill säga skriva om det.
De här texterna är en sammanfattning av ungefär det jag brukade prata om på mina föreläsningar, kompletterat med intervjuer, ännu fler övningar och tips.
Mycket nöje!
